I ett ännu snötäckt men vårsoligt Uppsala möttes vi 6–7 mars för årets föreningskonferens.
SBF:s ordförande Margareta Edqvist hälsade välkommen och inledde därefter själv lördagensprogram med att ge oss några glimta rfrån arbetet med den nya rödlistan som officiell tpresenteras i slutet av april. En hel del förändringar kan vi förvänta oss. Föga förvånande tillkommer många arter på listan eller flyttas till en skärpt hotkategori. Några arter går lyckligtvis åt andra hållet, oftast tack vare att nya inventeringar har visat att de är mindre sällsynt än vad vi tidigare trott. Hos kärlväxterna gäller detta speciellt vattenväxter och fjällväxter. Antalet rödlistade kärlväxter har nu stigit till 519, i 2005 års lista var siffran 485.
Bedömningarna på kärlväxtsidan har denna gång förbättrats tack vare de noggranna jämförelser mellan gamla och nya inventeringar som gjorts i bland annat Skåne och Uppland.
Pia Barklund, skogspatolog från SLU, berättades sedan om den prekära situationen för två av de skogsträd som från och med i år kommer att föras upp på hotlistan, nämligen alm och ask. Den obotliga almsjukan har vi ju fått vänja oss vid på senare decennier där den dragit fram genomlandet. Nyligen kom sjukan även till Gotland som tidigare varit förskonat. På ön drabbas den där vanliga lundalmen hårt.
Men på Gotland och på många andra håll ha rockså den snabbt uppblossande askskottsjukan redan satt sina tydliga spår. En inventering i Götaland under fjolåret visade att hela 25 procent av askarna redan visade svåra skador. Askskottsjukan har förmodligen sitt ursprung i Polen och Litauen där den varit känd sedan 1992.År 2001 hittades sjuka träd för första gången iSverige, på Öland. Den sjukdomsalstrande svampen har sedermera identifierats och fått namnet Chalara fraxinea. Möjligen är den identisk med den tidigare kända Hymenoscyphus albidus vars fruktkroppar man om höstarna kan finna på fällda askbladskaft.
Som påpekades från åhörarplats är ju almens och askens slutliga öde också helt avgörande för hur det ska gå för det otal organismer som är beroende av dessa ädellövträd för sin existens.Efter lunch berättade Tommy Lennartsson,Centrum för biologisk mångfald, om hur skötseln av våra naturliga fodermarker kan underlättas av en bättre kunskap om hur dessa marker har brukats under historiens gång. Tommy menar att vi bör försöka identifiera gamla hävdformer som kan efterliknas idag och som kan vara de rätta för vissa skyddsvärda arter. Han illustrerade sin tes med ett intressant exempel om hur mark bör hävdas för att gynna krissla Inula salicina och de insekter som är knutna till den.
Med många vackra bilder tog så Jörgen Petersson oss med till Gotland och arbetet med att inventera nipsippa Pulsatilla patens och gotlandssippa P. vulgaris ssp. gotlandica, de arter som i gotländsk folkmun brukar kallas skogstulpaner.Många timmar har Jörgen och hans medhjälpare ägnat åt att leta reda på och räkna nipsippor på ön,framför allt på File hajdar på norra Gotland införhotet om utvidgade kalkbrytningar i området.Hela 113 000 nipsippor blommade våren 2004. Antalet gotlandssippor i Ardre med omnejd var färre, cirka 40 000 blommade i fjol våras enligt Jörgens räkningar. Båda arterna har förmodligen gynnats under de senaste decennierna när det fordom intensiva skogsbetet har minskat kraftigt men igenväxningen ännu inte gått för långt.
På söndagsmorgonen flyttade vi oss i tanken till nordligare nejder när Stefan Grundström,ekolog vid Timrå kommun, berättade historien om hur smällvedeln Astragalus penduliflorus upptäcktes på Byberget i Haverö socken i Medelpad år 1879, om de lokaler som tillkommit sedan dess och vad som görs för att trygga dess framtid.Stefan, som har skrivit åtgärdsprogrammet för smällvedel, misstänker att de få lokaler vi ser idag är en rest av ett tidigare större och mer sammanhängande utbredningsområde. Smällvedeln delar många av sina miljökrav med mosippan och är liksom den beroende av brand eller andra markstörningar i de ljusöppna och magra tallskogar där båda hör hemma. Ännu längre norrut tog oss Mora Aronsson, ArtDatabanken, i sin presentation över släktet Draba. Många i salen nickade instämmande när Mora berättade om den frustration han först kände när han mötte draborna i Abiskos fjäll. Att bestämma dem var ingen sinekur. Men med tiden har han lärt sig både att artbestämma och att högt värdera dessa småvuxna och i många fall mycket sällsynta klenoder i fjällfloran
Konferensen avslutades med att Lars Fröberg,Botaniska museet i Lund, redogjorde för det intensiva arbetet med att reda ut ett stort antal frågetecken i den nordiska umbellatfloran. Lars har fungerat som koordinator för familjen Apiaceaei den kommande volymen av Flora Nordica. Några av nyheterna är att spikblad inte längre förstill de flockblommiga utan ska räknas in i familjen Araliaceae – tillsammans med exempelvis murgröna– och att fjällkvannen trots namnet även finns i södra Sverige .Lars hade värmt upp auditoriet med att på salens väggar ha satt upp tecknade avbildningar av bladen hos ett antal olika umbellater. Det var inte lätt, men förvånansvärt många av arterna visade sig gå att identifiera enbart med hjälp av karaktärer hos bladen.
BENGT CARLSSON