Skogsfru Epipogium aphyllum är en klorofyllös orkidé som har aktuella lokaler i de flesta svenska landskap. Söder om Dalarna är antalet lokaler få, norr därom blir arten vanligare. I södra Sverige blommar den oftast inte
årligen vilket bidrar till att den är svårinventerad. Växtplatsen är oftast en granskog med rörligt grundvatten med viss kalkpåverkan. I norra Sverige finns vanligtvis en inblandning av löv i granskogen medan arten i södra Sverige kan växa även i rena lövskogar av exempelvis bok. Eftersom skogsfrun saknar klorofyll är den beroende av sin mykorrhiza för att överleva och parasiterar på olika svampar. Den behöver inget solljus och kan växa i skuggiga lägen utan konkurrerande vegetation.
Stjälken är spröd, ihålig och cirka 10–25 cm hög. I dess övre del finns 2–5 gulvita blommor med röda teckningar. Blomningen är kortvarig (några dagar) och sker i slutet av juli i södra Sverige och i början av augusti i norra Sverige.
De år plantan inte blommar saknas överjordiska delar. Fruktkapslar med frön utvecklas sällan. I stället sprider sig arten med underjordiska utlöpare. Skogsbruk kan skada dessa utlöpare som ligger ytligt i marken. De skadas både rent mekaniskt av skogsmaskiner, markberedning och dylikt samt genom den uttorkning som sker i de ytliga jordlagren när skogen huggs ner.
Vi hoppas att botanister i hela landet ska besöka gamla och nya skogsfrulokaler och rapportera sina fynd. Speciellt viktigt blir att lämna uppgifter om blomningsstatistik bakåt i tiden. Eftersom blomningstiden varierar kan flera besök behövas på varje lokal för att inte missa en eventuell blomning. Dessutom är det viktigt att ange om någon tidigare skogsfrulokal blivit förstörd eller arten av andra skäl är utgången från växtplatsen. Dessutom önskar vi få kännedom om lokalen åtnjuter någon form av skydd, exempelvis som naturreservat eller liknande. Du kan rapportera genom att gå in på Artportalen (www.artportalen.se). Observera att dina rapporter blir automatiskt dolda för alla utom för dig själv och ansvarig koordinatör för Artportalen.
Text: Ulla-Britt Andersson
Foto: Ivar Leidus Wikimedia, CC 4.0