Mats artkunskap räddar naturskog

Väster om Porjus finns ett av Sveriges största sammanhängande och skyddade skogsområden, det 37 300 hektar stora naturreservatet Jielkká-Rijmagåbbå (tidigare kallat Jelka-Rimakåbbå). Den rika granurskogen på nordvästsidan av berget Njallavárásj reser sig bakom blötmyren Gejnutiegge inne i reservatet. Det var här som skogsgruppen Steget före bildades 1986 med syftet att skydda naturskogar och Jielkká-Rijmagåbbå var det första området som gruppen samlades kring. Under de påföljande inventeringarna hittade gruppen fler exemplar av ringlav Evernia divaricata än vad som var känt från hela Sverige. Området gränsar till Ultevis fjällurskogs naturreservat i väster.

Någon har sagt att näst gruvstrejken var skogsgruppen Steget Före det största som hänt Norrbotten under andra delen av nittonhundratalet. När telefonkatalogerna hade rödlistade arter på omslaget var det ringlav som prydde Norrbottens katalog, som en blinkning till Steget Före. En avgörande faktor för att gruppen skulle bildas var att Mats Karström, en biolog utbildad i Stockholm, flyttat upp.

– Själv så fattade jag inte ordleken med ”ringlav” när den kom på telefonkatalogen, skrattar Mats. Jag var så inne i arbetet med att skydda skogar så ringlaven var bara Evernia divaricata för mig. På nittiotalet blev vi upplyfta något så enormt i media, men arbetet har fortskridit även efter det trots att det inte varit lika mycket skriverier på senare tid.

När Mats växte upp i Högdalen, Stockholm, var han aktiv i Fältbiologerna. Där lärde han sig att om man ville förändra något måste man göra sin röst hörd. Nu sitter han i fågeltornet i Luspebryggan, nittio mil norr om Högdalen, och tittar ut över den obrutna skogshorisonten på andra sidan Stora Lulevattnet. Där ligger femmilaskogen Jielkká-Rijmagåbbå som han har varit med och skyddat.

– Det här är en av de skogar jag jobbat längst med och en av de största naturvårdsstriderna i Sverige faktiskt.

I filmen berättar Mats Karström om arbetet med Jielkká-Rijmagåbbå (tidigare Jelka-Rimakåbbå) som pågått i mer än 36 år.

Jielkká-Rijmagåbbå sträcker sig från nere vid älven i Porjus bort mot Utevid Fjällurskogs naturreservat i väster.

– Här startade vi Steget Före 1986 och nu, efter år av inventeringar och samtal med olika parter, blev det äntligen klart med det formella skyddet av skogen, säger Mats högtidligt. Det känns overkligt att gå i mål med skyddet efter 36 år. Om jag räknar ihop all fritid som jag lagt på att få den här skogen skyddad blir det minst ett år sammanlagt.

Det som utmärker framför allt den norra delen av reservatet är de rikliga förekomsterna av ringlav och grenlav Evernia mesomorpha. När det kommer till dessa två arter så överträffar Jielkká-Rijmagåbbå både Muddus nationalpark och Sjaunja naturreservat som annars är ganska likartade miljöer. I Jielkká har Mats också hittat apothecier (fruktkroppar för sexuell förökning) på ringlav för första gången sedan lavexperten Sten Ahlners (1905-1991) tid. Ringlav kan också sprida sig lokalt genom att det lossnar små fragment som kan etablera sig som nya lavbålar. Att en art finns spridd i landskapet på det sätt som ringlav finns i Jielkká-Rijmagåbbå är något som bör ha vuxit fram under tusentals år.

Ju mer vi pratar desto tydligare blir det att Mats inte bara är biolog utan också lärare. Redan 1986 tog han fram en värdepyramid, ett pedagogiskt hjälpmedel för skogsinventerare där de vanligare arterna som signalerar värdefull skog ligger i basen. Längre upp ligger de ovanligare arterna och på toppen finns arter som är så ovanliga att de borde kunna rädda en skog från avverkning. Metoden gör det lätt för nya inventerare att komma igång. Den första värdepyramiden tog Mats fram för arter som visar att det funnits gott om granlågor. Den hade rosenticka Rhodofomes roseus och ullticka Phellinidium ferrugineofuscum i basen, lappticka Amylocystis lapponica och rynkskinn Phlebia centrifuga på mellannivån och ostticka Skeletocutis odora på toppen. Mats pratar gärna om att arterna bär på berättelser om hur de ekologiska betingelserna varit i skogen tidigare. Idag har värdepyramider blivit integrerade i det professionella naturvårdsarbetet, inte minst i Skogsstyrelsens tidigare metodik för att hitta nyckelbiotoper (Nitare 2019).

Mats satte tidigt upp mål för sitt eget engagemang. Han bestämde sig för att ta fram en metodik där man använder arter för att ge en objektiv bild av naturvärden, han skulle ge minst sextusen personer en utbildning under flera dagar men även skydda minst 150 skogar i Jokkmokks kommun.

Vi tar bilen bort till Jielkabäcken (Jielkájåhkå på lulesamiska) som ligger i den nordöstra delen av Jielkká-Rijmagåbbå. Efter en liten promenad sätter sig Mats på knä vid en gammal myrstack. Han vänder bort stenbär och lingon men hittar inte det han letar efter. Här har han hittat kamjordstjärna Geastrum pectinatum och kopparspindling Cortinarius cupreorufus vilket är de nordligaste fynden i landet av dessa svampar som annars förekommer vid kusten eller betydligt längre söderut.

– Kanske är den här myrstacken den enda platsen där de här två arterna finns i hela området, säger Mats när han går med stora kliv genom den småkuperade marken. Skogen är örtrik. Vid kanten av bäcken går Mats fram till en gran som är draperad med en gröngul hänglav.

– Det är den här kompisen som räddade Jielkka. Ringlaven. Vet du vad ringlav heter på norska? Mjuktjafs, för den är mjuk och lite platt till skillnad från garnlav Alectoria sarmentosa, och så har den spruckit upp i ringar, lite som när man drar i en skägglav, visar Mats och petar på en av lavarna. Kanske finns det lika mycket ringlav här i skogen som det finns i resten av hela Sverige. Men Jielkká-Rijmagåbbå är långt ifrån den enda skog som Mats räddat med sin artkunskap.

Tolikheden-Karkberget är ett naturreservat tio kilometer nordost om Murjek som omges av tallplantager och kalhyggen. Skogen räddades i sista stund från avverkning genom engagemanget från skogsgruppen Steget Före där Mats fynd av liten aspgelélav Collema curtisporum var avgörande. Mats fick dessutom hjälp med skyddet från ett oväntat håll. Hövdingen Ulu Taufaasina från Västra Samoa kom till skogens hjälp i elfte timmen när han var på besök 1996. Nu finns en asp uppkallad efter honom inne i reservatet. Här ska vi leta efter en orkidé som inte blommar varje år och ligger i toppen på värdepyramiden, skogsfru Epipogium aphyllum. Där det finns skogsfru brukar det också finnas andra ovanliga kärlväxter och marksvampar. Vi hinner bara gå några steg från vägen innan Mats stannar och ser på några aspar med ett stort leende på läpparna.

– Det är ju så läckert vid den här lilla tjärnen, säger han. Några av asparna är riktigt grova med både lunglav Lobaria pulmonaria och doftticka Haploporus odorus. Här ser du att det är svarta fläckar, säger Mats och tittar genom luppen på en liten lav som växer i ögonhöjd på en av aspstammarna.

– När jag hittade lilla aspgelélaven för första gången här på Karkberget, bara någon vecka innan skogen annars var planerad att avverkas, så var det tionde fyndet i världen. Här insåg jag att det gick att använda arterna för naturvård. Lilla aspgelélaven visade vägen. Det var tungt.

Tittar man noga så ser man att de små fruktkropparna är lite konvexa, som en liten mage som buktar ut.

– Efter en tid började vi leta systematiskt efter arten med skogsgruppen Steget Före och då hittade vi den på flera platser. Nu är den känd från kanske hundra platser i Jokkmokks kommun och flera hundra i hela landet, berättar Mats.

Inne i Tolikheden-Karkbergets naturreservat utanför Murjek berättar Mats Karström om hur fyndet av liten aspgelélav Collema curtisporum gav upphov till det artbaserade inventeringssystem som han har utvecklat.

Innan Steget Före hade naturvården i Sverige främst fokuserat på ikoniska arter som varg, berguv och lappuggla, eller på det man kallade strukturer i form av liggande döda träd eller avsaknaden av stubbar. I samband med fyndet av liten aspgelélav började arter som berättar mer om naturmiljöns levande historia få en större vikt när naturområden skulle skyddas. Det gav även ideell naturvård ett verktyg – arter – för att kunna hitta och dokumentera skyddsvärda platser i naturen. Men för att det verktyget ska kunna användas behövs kunskap.

Mats står tyst ett tag och tittar på det brända trädet. Sedan suckar han högt, vänder sig om och börjar gå. Nu ska vi leta efter skogsfrun och Mats tar ett stort kliv över en granlåga samtidigt som han berättar om orkidén.

– Men oj, kom och titta! Mats böjer sig ner och pekar på en liten ranunkelväxt som döljer sig i vegetationen. Det är en lappranunkel Coptidium lapponicum som har haft sin enda blomma uppe på ett skaft. Nu är den i frukt. Hade vi varit här några veckor tidigare så hade jag böjt mig ner och luktat på blomman, för den luktar starkt och härligt av vanilj. Ungefär som en doftticka faktiskt, säger Mats och ska precis gå vidare när han ropar till.

– Ah! Här är den, wow, alltså det här är ju en riktigt skog! Kan det bli bättre! Mats blir nästan gladare än vad jag blir när vi äntligen får syn på den bleka uppenbarelsen av den spöklika skogsfrun. Blommorna är ungefär en centimeter breda, doftar svagt av vanilj och har svagt gula kalkblad förutom den uppåtvända läppen som är rent vit med ljuslila streck och gömmer sporren som även den är uppåtvänd.

– Tänk att den kan vara borta i tio år och sedan titta upp i bara någon vecka, funderar Mats innan vi påbörjar vår promenad ut ur skogen. Det har blivit dags att byta miljö.

Vi kör försiktigt förbi en grävskopa som arbetar med att förstärka dammen till vattenkraftverket nära Vuollerim, Porsidammen som ska klara av att dämma upp vattnet just nedanför där Stora och Lilla Luleälven möts. Här på själva dammen upptäckte Mats en äng med några arter av låsbräken, ängssvampar i form av jordtungor, vaxskivlingar och en speciell fingersvamp som påminner om vridfingersvamp Clavaria amoenoides men är mörkare till färgen, närmast orangebrun. Problemet var bara att dammen skulle förstärkas för att klara av de kraftiga vattensflöden som kan uppstå vart hundrade år. Ängen skulle förstöras, men Mats hittade en lösning. Han lyckades övertyga Vattenfall som är ansvarig för dammprojektet om att han skulle få flytta ängen, bit för bit, till Messaure fyra mil längre norrut.

– Jag hade tre personer som hjälpte mig. Vi delade upp de finaste delarna av ängen i rutor om en halv gånger en halv meter. Sedan hade vi en bil med släp som vi körde upp till Messaure 25 gånger. Det passade bra att det redan fanns en befintlig äng där som dessutom höll på att växa igen. Även där fanns det några låsbräkenarter så jag visste att förutsättningarna var bra. Det var rätt plats att flytta ängen till och på köpet lyckades jag skydda en jättefin grannaturskog med skogsfru, norna Calypso bulbosa och bombmurka Sarcosoma globosum, och en tallskog samtidigt som jag fick tillbaka skötseln på ängen i Messaure också.

För att se hur ängen klarat sig sätter vi oss i bilen och åker nordväst längs med Stora Luleälven till den märkliga platsen Messaure. Själv ser jag bara en jättelik dammbyggnad och det som verkar vara en gles tallplantage, men Mats pekar med allvarlig min ut tvättstugan, tennisplanen och kontoret. För här bodde det 2300 personer fram till 1980-talet. Idag är det bara ett enda hus kvar, en sommarstuga.

– Här var det fullt av hus på den tiden och vägen här nedanför heter Kalkonströget. Det var hit jag flyttade ängen från Porsidammen. Vi transporterade den på släp i halvmeterstora stycken och la ut rutorna med ängssvål i två delar som är markerad med stolpar, säger Mats och pekar på några drygt halvmeterhöga stolpar ute på ängen.

– Jag var nyfiken på att se hur det går att flytta en äng. Därför tog jag även med lite jordfragment för att se om det skulle räcka för att få med mina fokusarter. Jag ville se om låsbräknarna och svamparna klarade en flytt. Tittar man på ängsväxterna så ser man att de har klarat sig väldigt bra. Nu följer jag upp arterna i provrutorna för att se vad som händer med artsammansättningen på den befintliga ängen, på den flyttade ängen och på de delar där jag bara flyttade jord och rotfragment samtidigt som hela ängsytan hävdas årligen med lieslåtter. Det man kan se direkt är att det är väldigt mycket kattfot Antennaria dioica i de delar som bara var jord tidigare. Om något år har det gått tjugo år och då ska jag skriva en artikel om hur det har gått. Det har i alla fall varit fem arter av låsbräken här. Månlåsbräken Botrychium lunaria är den vanligaste på ängen och sedan finns det en hel del höstlåsbräken B. multifidum här i närheten. Tidigare har jag hittat både nordlåsbräken B. boreale och topplåsbräken B. lanceolatum, men även några enstaka exemplar av den lilla arten rutlåsbräken B. matricariifolium.

Mats går omkring med händerna på ryggen och letar bland blommor och blad på ängen. Han kallar låsbräknar för ormbunkarnas Rolls-Royce. Efter lite letande hittar vi snart några plantor av månlåsbräken. De heter låsbräken för att de öppnar lås enligt gammal folktro. Har man problem, om man är olyckligt kär eller har en ko som inte blir gravid så ska man blanda låsbräken som är plockad vid fullmåne i en sallad eller i hö. Efter några steg sätter sig Mats ner och håller handen bakom en liten späd planta nere i grässvålen.

– Kom får du se! Här sitter en annan art som har lite mer uppdelade och spetsiga småblad och det är nordlåsbräken. Det är en riktig norrlandsart.

Det var 2005 som Mats Karström flyttade en äng, bit för bit, från Porsidammen utanför Vuollerim till en redan befintlig äng tre mil nordväst i Messaure.

Mats berättar att han hoppas på att området med ängen och de fina skogarna i närområdet kommer att bli naturreservat nästa år. Då har han jobbat med området inte mindre än 36 år. Vi är dessutom i närheten av det artrika naturreservatet Kaltisbäcken som just norr om gränsar till Njietjagårsså naturreservat. I nordväst övergår det i sin tur till Muddus nationalpark. Lite väster därom, på andra sidan Stora Luleälven, breder det enorma naturreservatet Jielkká-Rijmagåbbå ut sig. I väster ansluter Ultevis fjällurskogs naturreservat som fortsätter den skyddade naturen bort mot Sareks nationalpark i väster. Mats Karströms artkunskap och strukturerade naturvårds-arbete har inte bara inspirerat många naturintresserade i landet. Det har också bevarat flera kvadratmil av artrika och mäktiga skogar, vårt gemensamma naturarv, till framtida generationer.
• Tack till Mats Karström för stor gästfrihet och spännande diskussioner.