Nationalblomman – Finalister: 1 & 2

Finalist 1: Campanula rotundifolia

Liten blåklocka är vanlig i hela landet. Vanlig på torra öppna, ogödslade marker i större delen av Sverige och är en karaktärsart i det i gamla odlingslandskapet. Liten blåklocka förekommer även i fjällen, främst i kalkrika områden, på klippor mm, då ofta med enstaka stora blommor på varje planta.

Det är en späd, flerårig ört (normalt cirka 2 dm) som den växer i glesa tuvor med veka uppstigande stjälkar med hängande klockformade blåa blommor, sällsynt kan den ha vita eller ljusblå blommor. Bladrosetterna med spadformade blad är karakteristiska men oansenliga. Liten blåklocka blommar från juli till september. Blomsovarbina har fått sitt namn av att hanarna ofta övernattar i blommorna hos lite blåklocka.

Läs om liten blåklocka på Virtuella floran

Finalist 2: Fragaria vesca

Smultron är vanlig i hela landet, men är sällsyntare norrut och i fjälltrakterna. Den växer oftast i ljusöppna marker som ängar och betesmarker. Smultron förekommer även i skog, men blommar inte eller sätter frukt om skogen är för tät och mörk utan sprider sig då huvudsakligen med revor. Ii blockmarker och på klippor där skogen inte är för tät sätter den ofta frukt. I fjällen förekommer den främst i sydbranter, ofta kalkrikt.

Den gynnas även av viss störning och kan förekomma rikligt i vägkanter och slänter. Blommorna är vita. Blomstjälkarna är tilltryckt håriga. Smultronen är så kallade skenfrukter och mognar vanligen i juli-augusti. Skenfrukten lossnar lätt och består av en uppsvälld, köttig, oftast röd blomaxel och de egentliga frukterna är de små nötterna som sitter fästade på ytan.

Artnamnet vesca kommer av latinets vescus (ätbar/njutbar).

Läs mer på Virtuella floran