Öland bjöd botanister på mångfald och värme

Vi befinner oss på Allégården i Kastlösa som ligger på Ölands sydvästra del. Allégården kommer att fungera som basläger för Botanikdagarna i år. Här bor det hundra botanister som har kommit hit för att ta del av Ölands unika flora. Mellan den 29 juni och 3 juli ska kunniga guider från Ölands Botaniska Förening visa upp den ena arten mer exklusiv än den andra. På kvällarna kommer vi att samlas på Allégården för gemensam middag. Det är många som längtat efter att få träffa andra intresserade efter pandemin. För mig som är med på Botanikdagarna för första gången ska det bli en spännande upplevelse.

– Ölands unika växtvärld kan delas upp i tre olika områden, berättar Ulla-Britt Andersson som är vår ciceron från Ölands Botaniska Förening. Det första området känner många till – alvarmarkerna där kalkstenshällar ligger i dagen och där tunna vittringsjordar hyser ovanliga växter som till och med trivs i denna tillsynes extrema miljö. Det andra området kallar ölänningarna för sjömarken. Det syftar till naturbetesmarkerna med mer är två tusen år av beteskontinuitet som ligger mellan åkrar och havet på östra och sydvästra Öland. Där växer flera kustbundna arter som trivs på de öppna strandängarna. De finns som regel inte på andra platser i landskapet. Mittlandet är det tredje området och det ligger norr om Stora alvaret och slutar vid Borgholm i norr. Här finns rika orkidékärr där gulyxne Liparis loeselii är en av juvelerna, och ädellövskogar med alla landets tre almarter i anslutning till husgrunder och stengärdesgårdar.

Under tre dagar ska vi nu bussas ut till olika lokaler. Tempot är högt. Vi får en allmän guidning under bussturen samtidigt som fornborgar och väderkvarnar passerar utanför fönstret.

Ulla-Britt Andersson är en av de guider som tar med oss ut i den öländska naturen. Hon är ordförande i Ölands Botaniska Förening och i den här filmen berättar hon mer om Botanikdagarna på Öland 2022.

Naturreservatet Gynge alvar blir vårt första stopp. Bussen släpper av oss på vägen mellan Resmo och Stenåsa. Solen lyser obarmhärtigt från den klarblå himlen. Det är varmt, närmare trettio grader, när vi börjar vandra ut på det knastertorra alvaret. Ulla-Britt Andersson tar täten med sin gula reflexväst som är förstärkt med en högtalare. Hon pekar ut arter i rask takt, de flesta ganska nervissnade men några förvånansvärt fräscha i torkan. Vi ser bågsvingel Festuca rubra subsp. oelandica och slankstarr Carex flacca, men också intorkade plantor av bergsskrabba Globularia vulgaris, en art som även finns på Gotland men annars har sin närmsta förekomst i Frankrike.

Vi har nu gått flera kilometer på alvaret men eftersom Ulla-Britt ständigt visar upp nya arter känns det inte jobbigt. På en liten grusås hittar vi gott om blommande krissla Pentanema salicinum i skuggan under några enbuskar. I grässvålen sitter det gott om rosetter av slåtterfibbla Hypochaeris maculata. Nedanför lyser kalkgruset grått i solen och luften dallrar i hettan. Men trots värmen finns här välmående plantor av orkidén purpurknipprot Epipactis atrorubens med sina rödlila blommor.

– Det är fascinerande att se den här arten i denna torka. Hur kan de klara av att växa i kalkgruset utan en gnutta vatten, funderar Ulla-Britt samtidigt som hon pekar ut flera plantor av arten för deltagarna. Hela sällskapet vandrar vidare och kommer fram till en vät, en plats där det ibland samlas vatten men som snabbt torkar ut. Här hittar vi den lilla växten dvärgkämpar Plantago tenuiflora, som annars växer som närmast på sydosteuropas slätter, men även kalkkrassing Erucastrum supinum och råttsvans Myosurus minimus.

Efter en kortare busstransport till Möckelmossens parkering vandrar vi ut till kalkkärren i kanten av mossen. Här får vi se strandpryl Plantago uniflora i blomning och, ännu lite längre bort, småtörel Euphorbia exigua. Solen lyser skoningslöst från en klarblå himmel och det känns som en befrielse att gå in i bussen med sin luftkonditionering.

Gårdby sandhed som blir vårt nästa stopp är den torraste av marker i denna torkans tid. Sandstäpp är en sällsynt naturtyp som uppstår på lokaler där kalkrik sand exponeras. Värmeinstrålningen är hög och nederbörden låg. Och att det kan bli varmt här är något vi får känna på idag.

– Här finns det stjälkröksvamp Tulostoma brumale och liten jordstjärna Geastrum granulosum, men karaktärsväxten för sandstäppen är gräset tofsäxing Koeleria glauca, säger Ulla-Britt innan vi går över vägen. Tofsäxingen har blågröna blad och ett litet rosa strå och en närmast gyllene axvippa som vajar i vinden. Runt benen på Ulla-Britt flyger läppstekel Bembix rostrata som bygger sina bogångar i sanden. Vi går över en stätta och vandrar över sandheden. I stora sandblottor växer det klittviol Viola tricolor subsp. curtisii.

På vägen tillbaka släpper bussen av oss vid Gösslunda rör ute på alvaret. År 1946 samlade uppsalabotanisten och poeten Sten Selander in en växt långt ute på Stora Alvaret som han noterade som en okänd lök. Först 1976 blev plantan artbestämd som klipplök Allium lineare, en art med sin huvudsakliga världsutbredning i sydöstra Ryssland och vidare österut. De närmaste växtplatserna finns vid norra Ladoga och mellersta Tyskland. Efter lite letande hittar vi några plantor med klipplök som fortfarande blommar. Arten känns igen bland annat på sina långt utstickande ståndare, men den ska även ha tydligt plattade men smala blad – men på de exemplar vi hittar har bladen torkat bort.

Dagen efter hoppar vi av bussen på en mindre väg mitt på Öland. Vandringen går genom en risig granplantage. När vi passerat ett gammalt hygge kan man undra vart vi är på väg, men snart öppnar sig skogen i en glänta och vi kommer fram till en fantastisk källa. Vi har nått det otroliga orkidéparadiset Vanserums källor.

Vid källorna kommer kalkrikt vatten fram som fortsätter som en meandrande bäck genom en svagt hävdad fuktäng. Här får vi bland annat se flugblomster Ophrys insectifera och vaxnycklar Dactylorhiza incarnata var. ochroleuca. Guiden Crister Albinsson demonstrerar mossor som växer nära källan och vår andra guide Tommy Knutsson berättar om platsens historia.

– Mittlandet är en mosaik av naturmiljöer, kanske främst känd för den fantastiska ädellövskogen men också annan urgammal inägomark, betade hässlen på gamla utmarker och insprängd alvarmark som är präglad av flera tusen år av mänsklig hävd, berättar Tommy Knutsson.

I Halltorps hage, vårt nästa stopp, får vi se en rest av ädellövskogen som fanns längs västra Ölands kust i början av nittonhundratalet. Efter lunch beger vi oss till Karum där man försöker gestalta odlingslandskapet så som det kan ha sett ut i slutet av artonhundratalet. Åkrarna sköts för att gynna hotade åkerogräs som växer bland en gammal sort av råg som kallas karumråg. Tillsammans med rågen kan man träffa på det starkt hotade åkerogräset råglosta Bromus secalinus. Råglostan håller kvar sina frön efter frömognad precis som spannmålen gör, till skillnad från andra mer vildväxande gräs. Det gör att arten är nästan helt beroende av människor för sin existens. När rågen tröskas kommer råglostan med och först då släpper den sina frön. När bonden tidigare sparade utsäde till nästa år kom även råglostans frön med. Arten har varit människans följeslagare i tusentals år.

Den sista utflyktsdagen går bussen norrut. Det första stoppet blir vid Hörninge mosse där vi promenerar nära ett vackert agkärr.

– För tolv år sedan var det helt igenväxt här, sedan lät länstyrelsen röja området och nu går det kvigor här och betar, berättar Tomas Burén som var huvudguide på den norra turen. Vi möts av ett inbjudande kulturlandskap med klöverärt Lotus maritimus och majviva Primula farinosa. Efter lite letande får vi också se grönkulla Coeloglossum viride.

Vid Kårehamn lyckas några av oss med nöd och näppe sätta i oss en glass innan vi äntligen får besöka sjömarken, de artrika och betade strandängar som utmärker framför allt den östra delen av ön.

– Det är en fantastisk naturbetesmark vid Kårehamn, säger Tomas Burén. Vi bekantar oss med stutarna och det är tack vare betesdjuren som landskapet hålls öppet.