Biografin är indelad i tre delar. Först kommer en del om livet innan professuren i Uppsala 1741 som följs av ”På livstrappans höjd” och boken avslutas med ”Den gamle Linné” från ungefär 55 års ålder. I varje del leder oss olika kapitel genom kronologiska händelser och olika aspekter. För den intresserade finns här ett stort antal källor att dyka ner i, källor som få har bemödat sig om att leta fram. Här målas idéhistoriska och historiska sammanhang upp som hjälper oss att förstå världen kring Linné och hans vägval. Ibland lämnas läsaren lite ensam med små instick utan referenser och författarens egna frågor där källorna tar slut. Kapitlen är korta och man ville veta mer. Broberg har skrivit med lätt och hastig penna och har ofta avbrutit ett resonemang för att komma vidare till nästa. Resultatet är en guldgruva av kunskap som kommer att tjäna generationer.
För en botaniker går det dock som ett stråk av saknad genom hela boken. Själva märgen i Linnés livsberättelse är smärtsamt frånvarande tillsammans med växterna i naturen, i Uppsala akademiträdgård och i Hammarby. Den glädje växterna och djuren gav honom, denna besynnerliga och drabbande kärlek till naturen som så många av oss känner igen, var ju själva vägen och målet i Linnés liv. I hans egen livsbeskrivning Vita III lyser denna drivkraft klarare, från ynglingens entusiastiska upptäckter i naturen, över forskarens kunskapstörst och vidgade erövringar, till medelålderns mogna färd mot den fullständiga samlingen, den slutliga sammanskrivningen och ett litet museum att sitta i för att studera samlingar och böcker. Kanske krävs det en botaniker för att riktigt förstå en botaniker.
