Det är en faktaspäckad rapport som Tomas Ljung lämnat, inget man slöläser medan tankarna far åt andra håll. Referens-listan är lång och inbjuder till djupdykning i speciellt intressanta delar. Gamla kartor visar markanvändningen under 1600-, 1700-, och 1800-talet vilket ger oss en fingervisning hur dagens öländksa mittland kan förstås. Det öppna landskap med hårt tuktade hasselbuskar och ekar som Carl von Linné (1741) respektive Göran Wahlenberg (1821) beskriver kan spåras till gårdagens markanvändning. Aktuella foton illustrerar olika begrepp i rapporten och gör dem mer begripliga. Även om jag bott på Öland drygt 40 år och tillbringat många timmar i fält fick jag flera aha-upplevelser när jag läste dokumentet. Framöver kommer jag att vara mer observant på spåren i landskapet efter gårdagens människor. Visst bär den där gamla oxeln spår efter att ha varit hamlad? Vad säger det mig om hur marken nyttjades förr? Och kanske kan jag lära mig att se skillnad på när hasselbuskar blivit avkapade av människor eller när det är betesdjurens gnag som gett de fascinerande formerna hos urgamla hasslar. Många viktiga pusselbitar finns i landskapet för den ”läskunnige” vilket ger oss kunskap hur vi bäst ska förvalta och bruka Mittlandet.
Slutorden i studien vänder sig både till markägare och myndigheter som tillsammans ansvarar för Mittlandets rika natur- och kulturarv. ”Slåttra, röj, beta, bränn, plöj, så, skörda vadhelst Ni vill – men lämna ingen mark i Mittlandet för ’fri utveckling’! Ty det är emot naturen!”.
