Pestskråp är tvåbyggare, det betyder att hanblommor och hon-blommor sitter på olika plantor. Honplantor är dock mycket sällsynta i vårt land, så det vi oftast ser är hanplantor. Han-plantans blomstjälk, som blir några decimeter hög, är täckt med brunröda, fjällika blad. Blomkorgarna sitter ensamma eller flera tillsammans i bladvecken. Till en början sitter de tätt tillsammans men allt efter-som blomaxeln sträcker på sig blir blomställningen glesare. Blommorna går i olika nyanser av rosarött. Plantor med vita blommor förekommer sällsynt.
Honplantornas blomstjälkar kan bli meterhöga. Dess blomställningar är yviga och ofta grenade, med mer eller mindre glest sittande blomkorgar. Blommorna är smalt rörformade.
På samma sätt som hos tussilago börjar bladen växa till först när blomningstiden närmar sig sitt slut och är färdig-utvecklade först en bit in på sommaren. De hjärtformade bladen kan bli ända upp till en meter breda, de största blad vår svenska flora kan prestera. Enligt Linné är de så stora ”att höns och andra små-kreatur bruka dölja sig därunder mot regn och oväder”. Genom sin starka rotbildning och sina stora blad kväver pestskråp nästan all annan växtlighet i sin närhet och kan därför i odlingslandskapet betraktas som ett svårt ogräs.