Skip to main content

Bokrecension

Skogsforskarens djupt rotade insikt

TEXT: EMIL NILSSON

Det var på ett hygge som Suzanne Simard upptäckte att det finns stora fördelar med att låta träden stå kvar.

Recensionen är publicerad i Svensk Botanisk Tidskrift nummer 2 (2023). Klicka här för att få reda på hur du kan bli medlem i Svenska Botaniska Föreningen och få tidskriften hem till dig.

Det här är något så ovanligt som en forskarbiografi. Vi får vara med när skogsforskaren Suzanne Simard gör sina största vetenskapliga upptäckter, men också andra viktiga händelser i hennes liv. Som uppvuxen i en skogshuggarfamilj hade hon inga problem med att träd avverkas. Det var de storskaliga metoder som inspirerats från jordbruket som hon fick allt mer problem med. Trots alla träd så finns bokens huvudspelare under markytan i form av svamparnas vegetativa delar, det är det mångförgrenade nätverk av trådlika hyfer som står i fokus: mycelet.

Suzanne Simard är den kanadensiska forskare som var först med att upptäcka hur obesläktade träd, till och med olika arter av träd, kan vara sammankopplade genom svampmycel. Det här konceptet har tidigare populariserats, kanske lite väl mycket, i Peter Wohllebens bok Trädens hemliga liv. Suzanne gjorde upptäckten lite av en slump under ett experiment för att försöka mäta den förmodade tillväxthöjande effekten av att gallra sly på hyggen. Det är inte bara vatten utan också kolhydrater som kan flöda genom svamptrådarna från ett träd till ett annat. Från en snabbväxande björk till en liten klen gran. Från mormorsträdet till sina avkommor. Det var inte ett resultat som hennes arbetsgivare önskade sig

Allt-jag-lart-mig-av-traden-9789127824669-193x300

Allt jag lärt mig av träden.

Suzanne Simard 2022. Natur & Kultur.

ISBN 978-91-27-82466-9. 392 sidor. Kan beställas från nätbokhandeln för ca 250 kr.

Insikten om att träden inte bara är sammankopplade med svampar genom mykorrhiza utan också delvis med varandra kan komma att ändra vårt perspektiv på skogar. Enskilda träd i skogen är inte helt oberoende enheter. En gammal tall eller gran i en naturskog är inte samma sak som veteplantor på en åker. Kanske borde vi likna skogen med en lav, där flera olika organismer är inblandade på ett sätt som ofta verkar gynna de ingående parterna.

Frågan har praktiska implikationer och är inte ny, jag vet att det diskuterades när jag läste en kurs i systematisk botanik. I Sverige har vi en fantastisk och delvis outforskad rikedom av mykorrhizabildande svampar i våra nordliga skogar trots att det bara finns några få trädarter. Mycel av flera tusen arter växer ut och återbildas ständigt men försvinner vid kalavverkning och markberedning. Suzanne Simard tar upp hur avverkningar fördärvar kopplingen mellan träden, något som verkar smärta henne djupt. Hur det går för svamparna är knappats något som diskuteras i den svenska skogsdebatten. Kanske borde vi se på skogen med nya ögon?

Fler recensioner