När man läser om hur skogsindustrin vänder på siffror och byter ut ord för att framställa den bild de vill att folk ska tro på, känns deras ansträngningar mer och mer desperata. Hur mycket man än trollar och ljuger så kommer inte verkligheten att förändras. Det storskaliga kalhyggesbruket är, har alltid varit och kommer alltid vara en katastrof för både natur och människor.
Förutom att plantera monokulturer verkar skogsindustrin, med sina marionetter inom politiken och forskningen, vara experter på att så tvivel. Alla tecken på att den svenska modellen med storskaligt kalhyggesbruk skulle vara negativt för miljö, klimat, människor eller ekonomi slås reflexmässigt undan. Och det är obehagligt att läsa Röstlunds avslöjanden om hur oliktänkande inom branschen tystas och fryses ut.
Samtidigt är det ju så, att för den som varit insatt i skogsfrågan under en längre tid är dessa historier bekanta. ”Skogsmaffian” är ett begrepp av en anledning. För den som är ny på skog är boken snarare en käftsmäll som gör en både förvånad och förbannad. Men skalan och bredden på organisationen av olika aktörer som lobbar för det storskaliga kalhyggesbruket är så omfattande att den här historien bär sig även för folk som inte är intresserade av just skog.
Lisa Röstlund ger en inblick i vilken rotröta som råder i skogssverige. Monokulturen inom skogssektorn är ett lika stort problem som monokulturerna i skogen och det behövs föryngring, kanske nu mer än någonsin. Skogslandet är en bok som stärker, engagerar och får en att vilja förändra.