Pestskråp – en kaxig vårblomma

Pestskråp är en art som väcker uppmärksamhet. Både de vackra och ganska originella blommorna som visar sig tidigt på våren och de meterstora bladen som kommer senare på sommaren drar blickar till sig. I äldre tider användes den som läkeört.

Pestskråp är tvåbyggare, det betyder att hanblommor och hon-blommor sitter på olika plantor. Honplantor är dock mycket sällsynta i vårt land, så det vi oftast ser är hanplantor. Han-plantans blomstjälk, som blir några decimeter hög, är täckt med brunröda, fjällika blad. Blomkorgarna sitter ensamma eller flera tillsammans i bladvecken. Till en början sitter de tätt tillsammans men allt efter-som blomaxeln sträcker på sig blir blomställningen glesare. Blommorna går i olika nyanser av rosarött. Plantor med vita blommor förekommer sällsynt.

Honplantornas blomstjälkar kan bli meterhöga. Dess blomställningar är yviga och ofta grenade, med mer eller mindre glest sittande blomkorgar. Blommorna är smalt rörformade.

På samma sätt som hos tussilago börjar bladen växa till först när blomningstiden närmar sig sitt slut och är färdig-utvecklade först en bit in på sommaren. De hjärtformade bladen kan bli ända upp till en meter breda, de största blad vår svenska flora kan prestera. Enligt Linné är de så stora ”att höns och andra små-kreatur bruka dölja sig därunder mot regn och oväder”. Genom sin starka rotbildning och sina stora blad kväver pestskråp nästan all annan växtlighet i sin närhet och kan därför i odlingslandskapet betraktas som ett svårt ogräs.

Artens vetenskapliga namn Petasites hybridus har inte med pest att göra. Petasites betyder ”bredbrättad hatt”. Artepitetet hybridus kan syfta på det grekiska ordet hybris som betyder ”övermod”. För kaxiga är de ju, både blommor och blad. Linné delade upp pestskråp i två arter, den honliga kallade han Tussilago hybrida och den hanliga Tussilago petasites. I äldre litteratur benämns släktet dock som Petasites. Enligt gällande taxonomiska regler för namnsättning av växter ska arten därför heta Petasites hybridus.

I södra Sverige har pestskråp länge funnits vid större herrgårdar, där den odlades som prydnadsväxt, främst för de stora tjusiga bladen. I Skåne odlades pestskråp också länge vid gårdar med svinuppfödning. Där användes den som vinterfoder till svinen och veterinär-medicinskt mot rödsjuka, en elakartad och smittsam bakterie-infektion hos svin. Under århundradens lopp har arten för-vildats och spridit sig till omgivningarna. Spridningen sker med människans hjälp då bitar av jordstammen följer med jord som avsiktligt eller oavsiktligt transporteras till nya platser. Idag är pestskråp ganska allmänt spridd i Skåne och angränsande landskap och kan anträffas på lämpliga lokaler upp till Gästrikland. I områden där honplantor saknas kan arten bara sprida sig vegetativt.

I Danmark, där även honplantor förekommer, är växten allmänt spridd. Artens totala utbredning omfattar Europa och Algeriet. Nära släktingar till pestskråp kan man finna i norr och söder. Fjällskråp Petasites frigidus är ganska vanlig på fuktig mark i fjälltrakterna. Vitskråp Petasites albus förekommer sällsynt på näringsrik lerjord på några platser i Skåne. Spjutskråp Petasites spurius växer sällsynt på fuktig sandmark i södra Sverige. Bitterskråp Petasites japonicus har kommit in i landet i sen tid och hittas ibland förvildad på fuktig mark.